alla tror alltid att de finns en morgon dag, men jag tror inte på de. efter sophie är jag alltid så rädd att jag ska förlora folk. jag har otroligt svårt för att hata någon och säger ofta förlåt för att kunna bli sams även om jag inte gjort fel. istället för att låta dom gå dom som gjort bort sig. men de är bara för att jag är så rädd, så rädd för att de inte blir någon morgondag för personen och vill inte då att de sista jag skulle sagt var något elakt? är så otroligt trött på folk som bara tar tar tar och tar men aldrig ger. gash!!! men jag kan ändå inte bli arg någon längre stund på dom som står mig nära.., dom som jag nån gång brytt mig om, de försvinner inte bara.

- varför tror du till exempelt att jag fortfarande pratar med dig?, efter allt du gjort. de är inte för att jag villl igentligen, de är bara för att jag mår så dåligt över att vara osams och har svårt för att avvisa någon just utifall de inte finns någon morgon dag. usch, jag blir knäpp på mig själv. men iaf, ta vara på er. one life, one chance